+ fredagstankar

Sitter i min lilla säng och försöker skriva en novell till en tävling. 30 000 tecken till en fantasy tävling, vad har jag egentligen gett mig in på?
Jag älskar fantasy i Sagan om Ringen och True Blood form men skriver absolut aldrig aldrig aldrig någonsin om detta fenomen. Det är lite som att famla runt i en ny stad, man hittar inte och allt är nytt.

Vi får väll se om det blir något vettigt. Jag har bara tävlat två gånger innan med mina texter. Första gången var i andra klass och då skrev jag en käck liten historia om en hallonsodaburk och dennes äventyr. Temat var återvinning, ni ska inte tro att jag var en liten miljönisse som barn (inget fel med miljönissar, jag vara bara inte en sån) utan det var snarare obligatoriskt. Placeringen där var inte så viktig men jag tror det gick bra allafall.

Så nu fortsätter väll skrivandet i fantasyanda. Gud, ärligt talat, vad har jag gett mig in på?

så här fint och sagolikt kommer då inte storyn bli, men man kan ju försöka.

+ nu.



BLUNDA

&

SPRING



+ The Outsiders

Snubblade över en viss bok medan jag städade mitt rum. The Outsider som jag fick skickad från usa av min mormor när jag var kanske tretton år. Det var minst sagt ett kärt återseende och samtidigt lite svidande i hjärtat. Jag gråter som en liten unge till den här boken, men bara i slutet.
Ungdomsböcker borde inte vara så dominerade av high school, hur-viktigt-det-är-att-ha-en-pojkvän, och fotboll utan det borde finnas fler av den här sorten. Det här är en så kallad "waisted youth" bok och den är brutalt ärlig och med karaktärer som man kan hitta i sin egen skola (den lite trasiga sorten.)

Det som retar mig är att S E Hinton, författaren, var 17 när boken släpptes. Jag är väll lite avundsjuk kanske.

+ gryning

Jag vill verkligen rädda dig

men du liksom faller i bitar

när jag

rör

 dig.

+ går obemärkt förbi.

Och dem pratar så som vuxna gör, precis så att jag snuddar vid att förstå, utan att egentligen veta vad som sägs. Jag vet att det inte är meningen att jag ska förstå, de pratar med sina vuxna röster nu.

Jag sitter gömd bakom soffan, ihopkrupen med armarna om benen och hakan lutat mot knäna. Några meter bort står mamma, fina vackra mamma och pratar med farfar. Om dig pappa, men rösterna är ledsna. I början, jag vet inte när det började för det är så svårt med tid, var rösterna stolta och starka. Mamma såg nästan självlysande ut, hon pratade massor och fint om dig.

Jag var också stolt, berätta för alla att min pappa var en hjälte. Fast, jag antar att det är viktigt det här med hjältar, men jag saknar faktiskt dig. Jätte jätte jätte jätte mycket.

Räcker det med att bara vara min hjälte?

+ de förstod aldrig

och medan alla andra bara vill ha ditt hjärta
så vill jag ha din puls, dina revben, dina varma händer, dina fingeravtryck över mig, dina tankar, drömmar, vingar, din röst och ditt blod,
för jag kanske bara är en sjuk del av en sjuk värld
men du är frisk i en sjuk värld.

+ smarta ting.

Och jag har gått hela livet utan den här?
Seriöst, nu blir jag nästan sur över att

jag aldrig kom på den här tanken själv.