Och dem pratar så som vuxna gör, precis så att jag snuddar vid att förstå, utan att egentligen veta vad som sägs. Jag vet att det inte är meningen att jag ska förstå, de pratar med sina vuxna röster nu.
Jag sitter gömd bakom soffan, ihopkrupen med armarna om benen och hakan lutat mot knäna. Några meter bort står mamma, fina vackra mamma och pratar med farfar. Om dig pappa, men rösterna är ledsna. I början, jag vet inte när det började för det är så svårt med tid, var rösterna stolta och starka. Mamma såg nästan självlysande ut, hon pratade massor och fint om dig.
Jag var också stolt, berätta för alla att min pappa var en hjälte. Fast, jag antar att det är viktigt det här med hjältar, men jag saknar faktiskt dig. Jätte jätte jätte jätte mycket.
Räcker det med att bara vara min hjälte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar