 |
Det var du och jag mot världen Jag gav dig allt jag kunde, vände ut och in på mitt trötta hjärta. Gav upp mitt liv för en pojke som ändrade sig. Du la så söta lögner i min mun Nu är jag vilse och världen är så frutkansvärt stor Har du någonsin varit ensam i ett land där du inte förstår språket? Har du någonsin varit ensam på havet och vågorna piskar dina kinder? Har du någonsin varit så långt hemifrån att du inte hittar hem? Har du någonsin varit så ensam att du börjat bli rädd för dig själv? Vet du ens hur sårbar man blir när man är vingklippt? Det gör ont att stå på egna ben. Du var alltid den som höll mig uppe. |
 |
Jag väntar på att du ska erkänna. Jag vet att du älskar mig och jag vet att du är rädd. Du vill göra hjärtat ditt till sten, för ingen krossar en sten. Du bär sår som inte riktigt läker medan min hy är ren och min kärlek oerfaren. Men jag skulle aldrig skada dig. Jag vill bara att du säger det jag känner varje gång jag ser dig. Lägg dig ner bredvid mig, hör du inte hjärtslagen? Allt jag hör är hur du vägrar se, att jag bara är här för dig. Jag har tröttnat på att kallas vän. Jag väntar på att du ska erkänna. Du vet att jag älskar dig och du vet att jag är rädd. |
 |
| Och när solen går ner över husen vaknar alla unga krigare. Vandrar längs gatorna. Jag söker rastlös min lycka. Jag kan ändå aldrig sova bland ljudet av pistoler. |
 |
| så här fint och sagolikt kommer då inte storyn bli, men man kan ju försöka. |
 |
jag smakade dina tårar och slickade dina känslor och du måste måste komma ihåg (mig) att vi var en annars vet jag inte varför vi någonsin talade till varandra Det är bara sår och skator som flyger behöver hela vingar. älskling vet du inte det annars faller dem bara faller jag mår bra och jag saknar dig här och dina vackra ord som du la i min mun men jag säger att jag glömmer dig för lögner (och du) passar mellan mina läppar jagälskardej |
 |
| för en gångs skull mina bilder, nu kanske ni ser varför jag skamlöst lånar i vanliga fall? |
 |
Jag kan höra det rytmiska ljudet inom mig, det pumpas runt tillsammans med mitt blod och försöker bli en del av mig. Men jag hör inte hemma här bland all betong. Jag vill kunna ta på tystnaden, kännas dess tyngd på mina axlar och jag vill andas frisk luft. Betongen kväver mig. Med blinda ögon ser jag hur folk skyndar förbi, deras ben slår som trumpinnar runt omkring mig och mängder av klackskor klapprar högt. Det känns nästan som när man har lock för öronen, allt blir dovt och det enda som hörs är ett eko av alla ljud. Mina hjärtslag blandar sig i ekot och blir ett av tusentals slag. Jag undrar om det är såhär hjärtats sång låter. Som en tung rytm som inte går att skilja från mängden. Undra vad mitt hjärta sjunger om? Tusen önskningar kan inte ta mig härifrån. |
 |
Detta är, utan några som helst diskutioner, den film som verkligen fått mig att må dåligt när eftertexterna började rulla. Detta är också den mest verkliga, gripande, vackra och kärleksfulla film jag sett. Den får en att tro på kärlek, och sedan direkt tvivla när man får se hur ont en skiljsmässa gör. Och hela filmen sitter men nästan helt oförstående och försöker fatta, hur allt det där vackra och underbara, alla skratt och kyssar kunde bli som det blev. Kallt och nästan äckligt. Alla borde se den, trots att den verkligen inte är för drömmaren och det evige optimisten. Denna film gör mig geniunt ledsen, ofta i flera dagar efter jag sett den, men trots det älskar jag den och ska se den ikväll igen. |
 |
Genom det skitiga glaset ser jag Elias ryggtavla, jag ser hur ett litet rökmoln sprider sig från hans mun och ut i den iskalla luften. Jag kan känna rökdoften ända in hit, fast egentligen är det bara jag som känt den så otaliga gånger, och har den inpyrd i min lägenhet, i varenda möbel, i alla klädesplagg. Varenda liten bit av mig känner till doften av hans Lucky Strike som han har i ett kantstött paket i bakfickan. Elias är egentligen för ung för att röka, om man frågar mig. Frågar jag Elias är det en fråga om att kunna låta bli att lägga sig i andras liv eller inte, och jag vill inte vara den tjatiga typen så jag håller tyst varje gång hans fiskar upp en lång vit pinne ur paketet och snurrar den runt fingrarna innan han låter lågan från en mörkgrön tändare snabbt dansa till och tända en liten, liten glöd. Fast det är ju inte Elias dåliga vanor jag ska prata på, och det är inte det första jag tänker på när jag ser honom genom detta skikt av smuts, fettiga fingeravtryck, stänk från trafiken och bara Gud vet väll vad mer det kan vara. Elias är väldigt lång, inte lång för att vara kille men ändå ett huvud längre än mig. Han har ett ganska mjukt ansikte, ser kanske inte mesig ut, nej absolut inte mesig utan snarare snäll ut. Problemet är att ingen vill bli kallad snäll, det är ett så dött ord utan innebörd, det finns inget djupt till de fem bokstäverna, inget som egentligen talar om något. Snäll är den där osynliga tjejen i klassen, hon längst bak som ler ibland och alltid hjälper till om någon frågar om en matteuppgift. Ingen känner henne, ingen vill känna henne och om någon frågar hurdan hon är, ja då är hon snäll. Elias är inte snäll, inte på det där tomma, ihåliga, ytliga sättet. Men han ser välvillig ut, har mjuka gråa ögon med en svart liten fläck i det högra och fylliga, spruckna läppar i en ganska mörkröd ton, som om han ätit mängder av hallon. Elias kindben är tydligt markerade, dels för att han är så smal, och ovanför ena ögonbrynet har han ett litet vitt ärr. Om någon frågade fick han det när han slog ner en kille för något år sedan, i nionde klass. Det var en tuff kille, den där typen med stora säckiga byxor som hänger vid knäna, kedjor i fickorna och en keps med platt skärm nonchalant på sned. I Elias historia var det den här tuffa killen med kepsen som kom från ingenstans och startade ett bråk, ett slagsmål på en liten bakgata under skenet av en lyktstolpe. Fast egentligen var det jag som slog han med en leksaksbuss när vi var små. Fokus, återigen på Elias. Han fimpar sin cigg, lite nonchalant och småcoolt och drar handen genom sitt svarta hår som lockar sig i nacken. Elias vill vara tuff och känslokall, men jag vet att han är det raraste som finns och det är bara en hopplös fasad som han försöker ha. Varför vet jag egentligen inte, det bara är sån han är eller vill vara. Dock kan han vara så otroligt envis att jag ibland vill lägga mig ner och skrika av frustration, och han är inte direkt någon med stort ordförråd. ”Kommer du någon gång eller?” Elias ställer sig vid fönstret och jag snarare tyder hans läppar än hör genom glaset vad han säger. Jag nickar kort och Elias skriver med hjälp av fingret i imman från hans varma andedräkt ett kort, spegelvänt ”nu”. Jag räcker ut tungan åt honom och trycker mig med stor kraft mot dörren. Den är så tung att den egentligen inte behöver låsas, och det är sällan den faktiskt är det. Jag har inte ens koll på i vilken jeansficka jag nyckeln i. Jag slänger upp min slitna bruna ryggsäck på axeln och får småspringa ikapp honom. Han har så långa ben jämfört med mig och när han väl har bråttom, då är det tempo som gäller. ”Kan du inte vänta?” tigger jag med andan i halsen. Jag kan se på Elias axlar hur han suckar, men stannar och väntar in mig. ”Tack” mumlar jag när jag kommer ikapp honom. När jag traskar genom snön och fläckar ner och sparkar på snöklumpar med mina kängor studerar jag omgivningen. Betong, betong, och betong. Gråa hus som sträcker sig upp mot en lika grå himmel och runt omkring, några gamla bilar som rullar fram med skramlande, bullrande ljud. En ung mamma kämpar förbi med en unge i vagnen och släpandes efter i en blå pulka sitter en annan unge och sjunger för sig själv med jollrande glad röst. Egentligen trivs jag här, det är ju knappast så att det finns något som är bättre. Inte för att detta är det bästa du kan få, det hoppas jag verkligen inte, men jag tvivlar på att jag och Elias har turen att stöta på något ställe som är bättre för oss, mer rättvist. Staden 30 mil bort är inte mer hemma än här, och jag kommer inte hitta fler vänner eller vara en bättre människa där. Men Elias är en sån optimist ibland, har han fått reda för sig att något är bättre då kommer hela hans liv förändras och bli bättre. Om han har fått igång hoppet blir det som en lavin, en snöboll som rusar ner för en backe och blir bara större och större och rullar snabbare och snabbare tills den exploderar i en frontalkrock. Och det är alltid jag som får ta emot hans besvikelse och ilska när hans hopp dör ut, och det är alltid jag som inte höll tillräckligt hårt, jag som var för svag eller för långsam. Detta är första gången Elias ska rymma med mig. Vi rymde en gång när vi var små, till den lilla skogen bakom lekplatsen. Vi hade med oss muffins och saft då. Nu är det på riktigt, Elias har köpt biljetter och sparat pengar i evigheter och planerat allt. Han är ivrig och lycklig, samtidigt spänd och nervös. Jag själv vet ju inte vad jag ska känna. Jag hatar eller älskar inte, bara finns och knappt det. Men Elias lovade att aldrig lämna mig ensam med pappa och hans för många glas rödvin och raspiga, sluddrande röst. Eller med mammas likgiltiga tomma blick som en gång brukade vara fylld av känslor som nästan vällde över. Nu låser hon in sig i sovrummet. Så nu står jag tätt bakom Elias på flygplatsen och väntar på en känsla som aldrig kommer. Jag kan höra mitt hjärta bulta, slå runt blodet genom kroppen och söker med blicken efter något att titta på, något som betyder något. ”Jag sa att jag skulle ta oss härifrån” mumlar Elias mjukt och drar mig intill sig. Jag lutar huvudet mot hans axel och sluter ögonen och tänker på att vi är fortfarande kvar, inte borta än. Jag väntar fortfarande på känslan som aldrig tycks komma, jag vet inte ens vad det är för känsla jag väntar på. Jag drar in Elias doft, rök och coca cola tillsammans med det där egna som alla personer har. Det här känns som hemma för mig, Elias. ”Du ska se att allt blir bra nu” säger han och jag hör att han ler. Det har varit ett jobbigt år, men vi försöker igen. |
 |
| "Det är ingen idé" sa mitt självförtroende lågt. Och det är det ju inte heller. Du försöker springa ikapp men halkar efter. Vi försöker vänta, men kan inte stanna. Jag vet du är rädd för framtiden. Jag vet att du gråter ibland, och det är inte oss du vill ha. Jag står med tomma händer, kan inte ge dig något. Jag har hört så många låtar, om när vänskapen tar slut, men ingen sa att det känns så här. Jag saknar oss. |
 |
När jag var liten ville jag verkligen, verkligen bli en sköldpadda (jag vet, jag vet.) Alla andra skulle bli delfinskötare, eller kanske brandmän och bagare. Jag brydde mig inte så mycket om andra, när jag var tre år och upptagen med att krypa runt på mage. Långsamt skulle det gå, som en riktig sköldpadda. Jag vet inte varför just sköldpadda. Kanske för att havssköldpaddan var ett av de första vilda djuren jag såg, kanske saker bara blir som det blir ibland. Nej, jag vet inte. Barn prioriterar bra mycket bättre än vuxna i allafall, för vem vill egentligen bli ekonom eller kassörska? Nu för tiden har jag insett att jag aldrig blir sköldpadda, ärligt talat var barnversionen av mig otroligt besviken. Ni vet, det svider ganska ordentligt när drömmar krossas. Sköldpaddor är orörda och vackra, svävar fram och har kloka ögon. De (ni vet, folk som säger saker) brukar ju prata om att man aldrig glömmer sin första äkta kärlek, tänk vad sant det kan vara. Så medan alla letar efter den där pojken eller flickan så försöker jag övertala mamma till att låta mig få en egen sköldpadda. (nu i efterhand undrar jag hur delfinerna skulle räcka till alla småflickor.) |
 |
Det finns en chans om du släpper mig närmare än så här Det finns en chans om jag släpper dig närmare än så här Andas andas det är dig som jag vill ha Vi har en minimal chans En chans att det blir vi Egentligen är du inte kär i mig Andas andas vi snurrar runt runt runt Och när du blundar är det oss du ser |
