Korridoren breder ut sig och kastar sig fram i en spikrak linje. De kala vita väggarna höjer sig och lutar sig fram över mig likt hotfulla mörka varelser som vill ha tag i mig. Aldrig förr har jag känt mig så fruktansvärt ensam. Mitt hjärta slår i takt med den bultande huvudvärken och en placebo doft av blod sipprar in i mina näsborrar.
Jag har varit i det här sjukhuset förr, men aldrig så här, aldrig i dessa korridorer. En kvinna skyndar förbi, småspringer och knuffar av misstag till min axel. Hon märker det inte ens, jag märker knappt av stöten. Det klapprande ljudet från hennes svarta pumps avtar tills de dör ut och tystnaden skruvas upp. Det ringer och tjuter i öronen, ett oavbrutet surrande brus tar mer och mera plats i mitt huvud. Hjärtslagen ökar i takt och kraft, likaså huvudets hamrande slag. Jag är törstig och jag fryser ända in till mitt vita skelettet, benfeber.
Jag stannar upp, handen trevar efter den kalla väggen för stöd och sen sluter jag ögonen. Försöker frammana känslan av den varma lena solen mot ansiktet och hur mitt hår dansande piskar mot kinderna när vi flyger fram längs med motorvägen i en blå sportbil. Det går inte, bilderna rivs isär och upphör att existera framför min näthinna. Jag lyckas inte hålla kvar dem länge nog för att det ska bli verklighet, trots att det varit så smärtande och härligt verkligt. Kylan från sjukhuset och den gråa atmosfären tränger in överallt och låter mig inte vara ifred.
Jag kommer aldrig mera åka i den bilen igen, aldrig mera skratta som jag gjorde då. Aldrig, aldrig mera känna att vi alla hör ihop och att vi är mer än bara det folk ser, veta att vi inte är fast mellan himlen och jorden längre. Det är ingen som sagt det, ingen doktor som kommit fram med dessa dåliga nyheter. Det behövs ingen lärd man i vit rock, jag vet redan att detta är slutet.
Jag borde veta bättre än så här. Finns det ingen som borde påmint mig om allt det jag hittills tvingats lära mig? Livet blåser fram ibland oss likt en stormvind, den virvlar och rör vid alla som står i dess väg, men du kan inte fånga en vind, aldrig hålla den i handen.
Känslan att vara ensam tar över mig, den tar sig in i mig. För första gången i mitt liv är jag på riktigt rädd över att vara fast med mig själv och mitt sårade huvud.
Stolthet och självdisciplin hade kunnat hålla mig på fötter, men jag har alltid saknat båda egenskaperna. Därför sjunker jag ner med ryggraden mot väggen och lutar ansiktet mot knäna. Jag gråter inte, självklart gråter jag inte. Jag bara sitter där och väntar på att någon ska komma och bevisa att jag har fel. Jag känner mig så ihålig att tankarna ekar igenom kroppen. Försöker samla mig tillräckligt mycket för att se den där bilturen framför mig men det minnet är numera för alltid trasigt.
Tiden har förlorat sin konkreta status och är numera abstrakt och opålitlig. Men kroppen värker efter att ha suttit i samma position i det jag antar är en lång stund. Jag hör steg igen och den här gången saktar de ner vid mig. En varm arm läggs över mina axlar och den allt för välbekanta fuktiga rösten hos en ung, ung man viskar i mitt öra.
”Det är över nu.”
(Men det var inte över. Det var bara början.
-----------------
Plötsligt händer det att jag slår i huvudet och sitter och trycker ner mina tangenter i en halv evighet. Då blir det så här, en liten prolog till en än så länge 64 sidor lång text. Oklart vart jag är på väg med denna text men den håller mig absolut vaken om nätterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar