+ nu.



BLUNDA

&

SPRING



+ The Outsiders

Snubblade över en viss bok medan jag städade mitt rum. The Outsider som jag fick skickad från usa av min mormor när jag var kanske tretton år. Det var minst sagt ett kärt återseende och samtidigt lite svidande i hjärtat. Jag gråter som en liten unge till den här boken, men bara i slutet.
Ungdomsböcker borde inte vara så dominerade av high school, hur-viktigt-det-är-att-ha-en-pojkvän, och fotboll utan det borde finnas fler av den här sorten. Det här är en så kallad "waisted youth" bok och den är brutalt ärlig och med karaktärer som man kan hitta i sin egen skola (den lite trasiga sorten.)

Det som retar mig är att S E Hinton, författaren, var 17 när boken släpptes. Jag är väll lite avundsjuk kanske.

+ gryning

Jag vill verkligen rädda dig

men du liksom faller i bitar

när jag

rör

 dig.

+ går obemärkt förbi.

Och dem pratar så som vuxna gör, precis så att jag snuddar vid att förstå, utan att egentligen veta vad som sägs. Jag vet att det inte är meningen att jag ska förstå, de pratar med sina vuxna röster nu.

Jag sitter gömd bakom soffan, ihopkrupen med armarna om benen och hakan lutat mot knäna. Några meter bort står mamma, fina vackra mamma och pratar med farfar. Om dig pappa, men rösterna är ledsna. I början, jag vet inte när det började för det är så svårt med tid, var rösterna stolta och starka. Mamma såg nästan självlysande ut, hon pratade massor och fint om dig.

Jag var också stolt, berätta för alla att min pappa var en hjälte. Fast, jag antar att det är viktigt det här med hjältar, men jag saknar faktiskt dig. Jätte jätte jätte jätte mycket.

Räcker det med att bara vara min hjälte?

+ de förstod aldrig

och medan alla andra bara vill ha ditt hjärta
så vill jag ha din puls, dina revben, dina varma händer, dina fingeravtryck över mig, dina tankar, drömmar, vingar, din röst och ditt blod,
för jag kanske bara är en sjuk del av en sjuk värld
men du är frisk i en sjuk värld.

+ smarta ting.

Och jag har gått hela livet utan den här?
Seriöst, nu blir jag nästan sur över att

jag aldrig kom på den här tanken själv.

+ saker som berör. 2

ärligt talat.

inga onödiga kommentarer från mig.

+ papillen

Vägen hem är alltid längre för jag tänker på dig.
Jag tror du gör mig blind, och jag snubblar fram.
Att inte veta vad som kunde varit, utan bara allt som är.

Gör väll lite ont.

Det äter mig levande att jag är så svag utan dig.
Kan inte längre se dig framför mig, du är utom räckhåll.

Jag dör här borta!

Kom tillbaka.

+ hit och dit

Jag måste lära mig att sova på nätterna.
Jag måste lära mig att skriva sms som inte tolkas fel
Jag måste lära mig att inte skjuta fram saker.
Jag måste lära mig att hålla i pengarna.
Jag måste lära mig att inte irriterad på idioter.
Jag måste lära mig att inte spela sönder låtar.
Jag måste lära mig att skriva vettiga saker här.

+ saker som ger hopp.

Den här videon gör mig irriterad. Att jag är ensam och medveten om att han finns där ute men vägrar komma fram.

Den här videon gör mig misstänksam. Är den inte bara fejkad, skådespel?

Den här videon får mig att känna mig ensam. Kul, ingen vill webcama med mig.

Den här videon får mig att vilja kasta mig ut på internet. Hitta kärleken 3305.59 kilometer bort.
Den här videon ger mig massa hopp. Ungefär som att det kommer, och det finns kärlek.

Sen blir jag varm, avundsjuk, sorgsen, småleendes, nyfiken men allra mest får jag nog hopp.

Vare sig om det är fejk eller ej. Det finns nått där ute, trots allt.

+ lilla vän

du kan inte hjälpa att du har ett fult hjärta.

och visst du är vacker nu

men skönhet dör ut och dumhet är för evigt.

så nej, jag är inte avundsjuk.

+ saker som berör

Detta är kort och gott Napoleon Beazleys sista ord, innan han avrättades, 25 år gammal för ett mord som han begick som 17 åring på en 63 årig man år 1994. Jag hoppas ni läser dem.

Ja, man kan säga en hel del om mord, en hel del om brott och saknad, och ilska, sorg, hat, ångest, lättnad. Och allt kan vara fel, vilket det är, jag säger inget annat. Men jag tål inte dödsstraff.

Jag vet inte om det är ironiskt, eller bra, eller kanske hemskt att den man som sätter ord på mina tankar har själv fått avrättats. Och så kallar vi dom för kallblodiga mördare, men vem är det som spänner fast folk på britsar och injicerar dödliga mängder gift i deras vener? Är det bara jag som anser att båda är brott?

Att läsa de avrättades sista ord gör mig väldigt upprörd, jag är inte blödig men detta gör mig ledsen. På riktigt, ledsen. Liksom räcker det inte med att folk dör ändå? I olyckor, sjukdomar, självmord, mord? Ska man avrätta människor som djur och säga att det är rätt?

Mord är inte rätt. Och då ska vi inte låtsas att vi är Gud och har rätten att ta andras liv och öde i egna händer.

Jag tycker det är så fel som det kan bli. Jag hatar att det är så här.

Jag hatar att den senaste avrättningen i Texas skedde den 21 juni 2011 på 32 årig man, 19 när mordet begicks.

Han var långt ifrån oskyldig, det var ett dubbelmord och jag ska då rakt inte försvara hans brott.

Jag vill bara förstå hur man kan avrätta en person och kalla det rättvisa via lagen.



+ Giselle, en midsommarnattsdröm

Vi vill väll alla flyga, sväva som något diffust men ändå så slående vackert och självklart. Och vem vill inte leva i andras minnen? Hur skulle jag kunna stå här på jorden om jag inte var skör som en tunn glasskapelse, mjölvitt hår som månljus och en del av musiken runt omkring mig?

En låt till Elise spelas och fyller mina andetag när jag kliver in i spegelsalen. En sekund, dova mörka färger innan musiken får rummet att bli ljusare och större.  Ett rum utan fönster och klockor men fullt av levande musik.

Det vackra med pianon är att de har svarta och vita tangenter, men visst låter det som miljoner färger när man stänger ögonen och bara lyssnar, dansar?

Jag försöker förklara för vaktmästaren, han går därifrån. Jag dansar igen, innerst inne är jag nog en fjäder. Det vore väll vackert, från en fiskmås antagligen. De säger att jag tjatar så som en.

Vad heter du? Frågar kvinnan med stram knut, beniga händer och plommonmörka läppar.
Tösen, jag rycker på axlarna och suger tyst på en av mina vita flätor.
Hon har inte tid med trams, säger hon skarpt men jag försäkrar henne att det är mitt enda och riktiga (smek)namn.
Och vad vill Tösen då? Med förakt och en äcklad ryckning i överläppen. Ja, vad vill jag?
Dansa, såklart. Madame, dansa.

Nu dansar jag, på riktigt och inte bara i mitt flickrum. Mamma frågar oroligt hur det går, hon förstår inte riktigt det här med att genom smärta kommer skönhet.
Men det gör det verkligen.

För visst gör det ont av skorna, och visst gör det ont att bli så förskräckligt vig, och ja, det gör ont att hålla sig skör och tunn. Vissa pris är helt enkelt värda att betala.

Tösen, du är då långt ifrån perfekt. Sa Madame en dag. Du saknar linjer och teknik.
Jag försöker inte ens förklara. Att dans är perfektion till den graden att själen och känslor tar över.
Tösen, vill du verkligen dansa?

Jag har lärt mig att le när smärtan vill ta över, att jag aldrig är bra nog, att jag ser stark ut men trots allt är jag svag, så skör, och smal är aldrig tunn nog.

Perfektion.

Ja, Madame. Jag vill dansa.

+ Tack

Jag visste inte detta innan men
fan vad ni är falska.

Det surrar inom mig som små hånfulla röster och jag känner mig bara så dum, dum, dum.

Tack.

+ älsklingen min

jag smakade dina tårar och slickade dina känslor och du måste måste komma ihåg
(mig)
att vi var en

annars vet jag inte varför vi någonsin talade till varandra

Det är bara sår

och skator som flyger behöver hela vingar. älskling vet du inte det

annars faller dem

bara faller

jag mår bra

och jag saknar dig här
och dina vackra ord som du la i min mun
men jag säger att jag glömmer dig för lögner

(och du)

passar mellan mina läppar 

jagälskardej 

 



+ mina drömmars stad.



för en gångs skull mina bilder, nu kanske ni ser varför jag skamlöst lånar i vanliga fall?

 Har ni någon gång kommit till en stad, en plats, ett hus eller kanske en person och bara kännt direkt att det är här hör jag hemma?

Det är som om allt blir så lugnt och tryggt och man känner att världen faktiskt hänger ihop lite, lite grann.

Jag kommer ihåg hur jag gick runt och log hela tiden, och vart jag än såg så var det bara bra saker jag framför mig. Det var så mycket bättre än någon stad jag någonsin besökt. (och eftersom min familj älskat att resa ända sedan jag var född har jag sett många.)

Sen blir det liksom så konstigt när man plötsligt ska resa tillbaka. Varför skulle jag lämna en stad som ger mig allt jag aldrig kunnat finna förr?

Jag vet att Hamburg tillhör min framtid, det är den tyska delen av hjärtat som slår lite hårdare när jag ser tillbaka på bilderna som kommer ta mig dit.
Hem.

+ min hemstad.

Jag kan höra det rytmiska ljudet inom mig, det pumpas runt tillsammans med mitt blod och försöker bli en del av mig. Men jag hör inte hemma här bland all betong. Jag vill kunna ta på tystnaden, kännas dess tyngd på mina axlar och jag vill andas frisk luft. Betongen kväver mig.

Med blinda ögon ser jag hur folk skyndar förbi, deras ben slår som trumpinnar runt omkring mig och mängder av klackskor klapprar högt.

Det känns nästan som när man har lock för öronen, allt blir dovt och det enda som hörs är ett eko av alla ljud. Mina hjärtslag blandar sig i ekot och blir ett av tusentals slag.

Jag undrar om det är såhär hjärtats sång låter. Som en tung rytm som inte går att skilja från mängden. Undra vad mitt hjärta sjunger om?

Tusen önskningar kan inte ta mig härifrån.

+ Världens vackraste ord.

Artär. - det bara klingar perfekt, älskar kombinationen ar-t


Svala. - låter så lugnt och fritt och lite, lite blått.


Havet. - nästan som en blomsterträdgård.


Solkysst. - så himla vackert att bli kysst av solen.


Fager. - en blandning av perfektion och skörhet.


Sanslöst. - bara är, och gör andra ord vackra.


Liten. - som jag älskar dig.


Pärla. - lite sött och busigt.


Pojke. - för det låter så blygt.


Elokvent. - beskriver sig själv.

+ du.

Mina händer bultar
och mitt hjärta fumlar.

+ Blue Valentine

Detta är, utan några som helst diskutioner, den film som verkligen fått mig att må dåligt när eftertexterna började rulla.

Detta är också den mest verkliga, gripande, vackra och kärleksfulla film jag sett. Den får en att tro på kärlek, och sedan direkt tvivla när man får se hur ont en skiljsmässa gör. Och hela filmen sitter men nästan helt oförstående och försöker fatta, hur allt det där vackra och underbara, alla skratt och kyssar kunde bli som det blev. Kallt och nästan äckligt.

Alla borde se den, trots att den verkligen inte är för drömmaren och det evige optimisten.

Denna film gör mig geniunt ledsen, ofta i flera dagar efter jag sett den, men trots det älskar jag den och ska se den ikväll igen.

+ väntar, på känslan.

Genom det skitiga glaset ser jag Elias ryggtavla, jag ser hur ett litet rökmoln sprider sig från hans mun och ut i den iskalla luften. Jag kan känna rökdoften ända in hit, fast egentligen är det bara jag som känt den så otaliga gånger, och har den inpyrd i min lägenhet, i varenda möbel, i alla klädesplagg. Varenda liten bit av mig känner till doften av hans Lucky Strike som han har i ett kantstött paket i bakfickan.

Elias är egentligen för ung för att röka, om man frågar mig. Frågar jag Elias är det en fråga om att kunna låta bli att lägga sig i andras liv eller inte, och jag vill inte vara den tjatiga typen så jag håller tyst varje gång hans fiskar upp en lång vit pinne ur paketet och snurrar den runt fingrarna innan han låter lågan från en mörkgrön tändare snabbt dansa till och tända en liten, liten glöd.

Fast det är ju inte Elias dåliga vanor jag ska prata på, och det är inte det första jag tänker på när jag ser honom genom detta skikt av smuts, fettiga fingeravtryck, stänk från trafiken och bara Gud vet väll vad mer det kan vara.

Elias är väldigt lång, inte lång för att vara kille men ändå ett huvud längre än mig. 185 centimeter Elias finns det ungefär av honom. Han är smal, faktiskt spinkig och jag kommer aldrig att glömma när en lärare lite på skämt sa att den tjockaste delen av Elias är hans knän.

Han har ett ganska mjukt ansikte, ser kanske inte mesig ut, nej absolut inte mesig utan snarare snäll ut.

Problemet är att ingen vill bli kallad snäll, det är ett så dött ord utan innebörd, det finns inget djupt till de fem bokstäverna, inget som egentligen talar om något. Snäll är den där osynliga tjejen i klassen, hon längst bak som ler ibland och alltid hjälper till om någon frågar om en matteuppgift. Ingen känner henne, ingen vill känna henne och om någon frågar hurdan hon är, ja då är hon snäll.

Elias är inte snäll, inte på det där tomma, ihåliga, ytliga sättet. Men han ser välvillig ut, har mjuka gråa ögon med en svart liten fläck i det högra och fylliga, spruckna läppar i en ganska mörkröd ton, som om han ätit mängder av hallon. Elias kindben är tydligt markerade, dels för att han är så smal, och ovanför ena ögonbrynet har han ett litet vitt ärr.

Om någon frågade fick han det när han slog ner en kille för något år sedan, i nionde klass. Det var en tuff kille, den där typen med stora säckiga byxor som hänger vid knäna, kedjor i fickorna och en keps med platt skärm nonchalant på sned. I Elias historia var det den här tuffa killen med kepsen som kom från ingenstans och startade ett bråk, ett slagsmål på en liten bakgata under skenet av en lyktstolpe.

Fast egentligen var det jag som slog han med en leksaksbuss när vi var små.

Fokus, återigen på Elias. Han fimpar sin cigg, lite nonchalant och småcoolt och drar handen genom sitt svarta hår som lockar sig i nacken. Elias vill vara tuff och känslokall, men jag vet att han är det raraste som finns och det är bara en hopplös fasad som han försöker ha. Varför vet jag egentligen inte, det bara är sån han är eller vill vara. Dock kan han vara så otroligt envis att jag ibland vill lägga mig ner och skrika av frustration, och han är inte direkt någon med stort ordförråd.

”Kommer du någon gång eller?” Elias ställer sig vid fönstret och jag snarare tyder hans läppar än hör genom glaset vad han säger.

Jag nickar kort och Elias skriver med hjälp av fingret i imman från hans varma andedräkt ett kort, spegelvänt ”nu”. Jag räcker ut tungan åt honom och trycker mig med stor kraft mot dörren. Den är så tung att den egentligen inte behöver låsas, och det är sällan den faktiskt är det. Jag har inte ens koll på i vilken jeansficka jag nyckeln i.

Jag slänger upp min slitna bruna ryggsäck på axeln och får småspringa ikapp honom. Han har så långa ben jämfört med mig och när han väl har bråttom, då är det tempo som gäller.

”Kan du inte vänta?” tigger jag med andan i halsen. Jag kan se på Elias axlar hur han suckar, men stannar och väntar in mig.

”Tack” mumlar jag när jag kommer ikapp honom.

När jag traskar genom snön och fläckar ner och sparkar på snöklumpar med mina kängor studerar jag omgivningen. Betong, betong, och betong. Gråa hus som sträcker sig upp mot en lika grå himmel och runt omkring, några gamla bilar som rullar fram med skramlande, bullrande ljud.

En ung mamma kämpar förbi med en unge i vagnen och släpandes efter i en blå pulka sitter en annan unge och sjunger för sig själv med jollrande glad röst.

Egentligen trivs jag här, det är ju knappast så att det finns något som är bättre. Inte för att detta är det bästa du kan få, det hoppas jag verkligen inte, men jag tvivlar på att jag och Elias har turen att stöta på något ställe som är bättre för oss, mer rättvist.
Staden 30 mil bort är inte mer hemma än här, och jag kommer inte hitta fler vänner eller vara en bättre människa där.

Men Elias är en sån optimist ibland, har han fått reda för sig att något är bättre då kommer hela hans liv förändras och bli bättre. Om han har fått igång hoppet blir det som en lavin, en snöboll som rusar ner för en backe och blir bara större och större och rullar snabbare och snabbare tills den exploderar i en frontalkrock.

Och det är alltid jag som får ta emot hans besvikelse och ilska när hans hopp dör ut, och det är alltid jag som inte höll tillräckligt hårt, jag som var för svag eller för långsam.

Detta är första gången Elias ska rymma med mig. Vi rymde en gång när vi var små, till den lilla skogen bakom lekplatsen. Vi hade med oss muffins och saft då.

Nu är det på riktigt, Elias har köpt biljetter och sparat pengar i evigheter och planerat allt. Han är ivrig och lycklig, samtidigt spänd och nervös.

Jag själv vet ju inte vad jag ska känna. Jag hatar eller älskar inte, bara finns och knappt det. Men Elias lovade att aldrig lämna mig ensam med pappa och hans för många glas rödvin och raspiga, sluddrande röst. Eller med mammas likgiltiga tomma blick som en gång brukade vara fylld av känslor som nästan vällde över. Nu låser hon in sig i sovrummet.

Så nu står jag tätt bakom Elias på flygplatsen och väntar på en känsla som aldrig kommer. Jag kan höra mitt hjärta bulta, slå runt blodet genom kroppen och söker med blicken efter något att titta på, något som betyder något.

”Jag sa att jag skulle ta oss härifrån” mumlar Elias mjukt och drar mig intill sig. Jag lutar huvudet mot hans axel och sluter ögonen och tänker på att vi är fortfarande kvar, inte borta än.

Jag väntar fortfarande på känslan som aldrig tycks komma, jag vet inte ens vad det är för känsla jag väntar på.

Jag drar in Elias doft, rök och coca cola tillsammans med det där egna som alla personer har. Det här känns som hemma för mig, Elias.

”Du ska se att allt blir bra nu” säger han och jag hör att han ler.

Det har varit ett jobbigt år, men vi försöker igen.

+ 4 år senare

"Det är ingen idé" sa mitt självförtroende lågt. Och det är det ju inte heller.

Du försöker springa ikapp men halkar efter. Vi försöker vänta, men kan inte stanna.

Jag vet du är rädd för framtiden. Jag vet att du gråter ibland, och det är inte oss du vill ha.

Jag står med tomma händer, kan inte ge dig något.

Jag har hört så många låtar, om när vänskapen tar slut, men ingen sa att det känns så här.

Jag saknar oss.

+ min första kärlek

När jag var liten ville jag verkligen, verkligen bli en sköldpadda (jag vet, jag vet.) Alla andra skulle bli delfinskötare, eller kanske brandmän och bagare. Jag brydde mig inte så mycket om andra, när jag var tre år och upptagen med att krypa runt på mage. Långsamt skulle det gå, som en riktig sköldpadda.

Jag vet inte varför just sköldpadda. Kanske för att havssköldpaddan var ett av de första vilda djuren jag såg, kanske saker bara blir som det blir ibland. Nej, jag vet inte. Barn prioriterar bra mycket bättre än vuxna i allafall, för vem vill egentligen bli ekonom eller kassörska?

Nu för tiden har jag insett att jag aldrig blir sköldpadda, ärligt talat var barnversionen av mig otroligt besviken. Ni vet, det svider ganska ordentligt när drömmar krossas. 

Sköldpaddor är orörda och vackra, svävar fram och har kloka ögon. De (ni vet, folk som säger saker) brukar ju prata om att man aldrig glömmer sin första äkta kärlek, tänk vad sant det kan vara.

Så medan alla letar efter den där pojken eller flickan så försöker jag övertala mamma till att låta mig få en egen sköldpadda.

(nu i efterhand undrar jag hur delfinerna skulle räcka till alla småflickor.)

+ minnen



Det finns en chans om du släpper mig närmare än så här

Det finns en chans om jag släpper dig närmare än så här

Andas andas det är dig som jag vill ha

Vi har en minimal chans

En chans att det blir vi

Egentligen är du inte kär i mig

Andas andas vi snurrar runt runt runt

Och när du blundar är det oss du ser



+ syster yster

Älskade syster, släck alla ljusen. Jag får gåshund när jag tänker, jag klarar mig inte utan dig.

Du tar min hand och du vet att jag skriker och ber om att du inte ska lura mig igen. Jag kramar om dina fingrar och känner din värme din hud hur blod pumpar runt och hur du har en ring runt fingret och att du hållit en annan i handen nyligen.
Jag vet att jag inte är den enda. Men du ber mig att inte luras av det folk säger, och du har rätt. Folk pratar så mycket och de vill bara förstöra (för oss)

När jag kommer hem är det mörkt i min lägenhet och jag går på samma golv som jag en gång älskat dig på. Samma golv som fick mig att spy när jag inte var vacker nog, golv som bara fötter dansat över och möbler som håller mig uppe när jag vinglar för att falla.
Det känns som om vi aldrig bott här du och jag, aldrig varit det jag vet vi fortfarande kunde vara.

Och du tog min hand och jag bad dig att tala sanning. Du får så blanka ögon när du ljuger.

Min syster säger att du bara är ute efter en sak. Att sparka mig i leran, blod på dina skor från min mun.
Men hon såg dig aldrig när du älskade mig. Ingen fick se dig då. Jag borde visat upp dig för nu känns det som en hallucination.
Fanns du verkligen när du smekte min rygg och viskade allt jag ville höra?

Jag släcker ljusen för att se bättre.

Men syster du har alltid funnits för mig. Skrattat och gråtit strax bakom mig och hållit min hand när vi åkte pulka ner för Himmlabacken.
Du är stark som jag men med all den styrka mitt hjärta inte fick.
Hade du känt hans fingrar om din handrygg hade du också tvivlat. Önskat att allt var som förr. För vi älskade och en gång fanns det ingen annan än Jag. 

Den andra kvinnan. Hon fanns även i min historia trots att jag var den enda flickan. Jag var ung och hon var vacker med ögon från ett djur och handleder ljusa som snö.

Jag var för ung du borde vetat att jag var ömtålig.

Så när du håller min hand och dina ögon är så blanka att jag ser mitt egna svullna ansikte vet jag att hjärnan kan vara starkast av alla men hjärtat är så svagt att det går i bitar.
Din berörning s om värmt alla andra flickor i den här staden får ger mig gåshud i munnen och jag ger med mig.

Älskade syster jag klarar mig inte utan dig.
Men han säger att han älskar mig.