+ väntar, på känslan.

Genom det skitiga glaset ser jag Elias ryggtavla, jag ser hur ett litet rökmoln sprider sig från hans mun och ut i den iskalla luften. Jag kan känna rökdoften ända in hit, fast egentligen är det bara jag som känt den så otaliga gånger, och har den inpyrd i min lägenhet, i varenda möbel, i alla klädesplagg. Varenda liten bit av mig känner till doften av hans Lucky Strike som han har i ett kantstött paket i bakfickan.

Elias är egentligen för ung för att röka, om man frågar mig. Frågar jag Elias är det en fråga om att kunna låta bli att lägga sig i andras liv eller inte, och jag vill inte vara den tjatiga typen så jag håller tyst varje gång hans fiskar upp en lång vit pinne ur paketet och snurrar den runt fingrarna innan han låter lågan från en mörkgrön tändare snabbt dansa till och tända en liten, liten glöd.

Fast det är ju inte Elias dåliga vanor jag ska prata på, och det är inte det första jag tänker på när jag ser honom genom detta skikt av smuts, fettiga fingeravtryck, stänk från trafiken och bara Gud vet väll vad mer det kan vara.

Elias är väldigt lång, inte lång för att vara kille men ändå ett huvud längre än mig. 185 centimeter Elias finns det ungefär av honom. Han är smal, faktiskt spinkig och jag kommer aldrig att glömma när en lärare lite på skämt sa att den tjockaste delen av Elias är hans knän.

Han har ett ganska mjukt ansikte, ser kanske inte mesig ut, nej absolut inte mesig utan snarare snäll ut.

Problemet är att ingen vill bli kallad snäll, det är ett så dött ord utan innebörd, det finns inget djupt till de fem bokstäverna, inget som egentligen talar om något. Snäll är den där osynliga tjejen i klassen, hon längst bak som ler ibland och alltid hjälper till om någon frågar om en matteuppgift. Ingen känner henne, ingen vill känna henne och om någon frågar hurdan hon är, ja då är hon snäll.

Elias är inte snäll, inte på det där tomma, ihåliga, ytliga sättet. Men han ser välvillig ut, har mjuka gråa ögon med en svart liten fläck i det högra och fylliga, spruckna läppar i en ganska mörkröd ton, som om han ätit mängder av hallon. Elias kindben är tydligt markerade, dels för att han är så smal, och ovanför ena ögonbrynet har han ett litet vitt ärr.

Om någon frågade fick han det när han slog ner en kille för något år sedan, i nionde klass. Det var en tuff kille, den där typen med stora säckiga byxor som hänger vid knäna, kedjor i fickorna och en keps med platt skärm nonchalant på sned. I Elias historia var det den här tuffa killen med kepsen som kom från ingenstans och startade ett bråk, ett slagsmål på en liten bakgata under skenet av en lyktstolpe.

Fast egentligen var det jag som slog han med en leksaksbuss när vi var små.

Fokus, återigen på Elias. Han fimpar sin cigg, lite nonchalant och småcoolt och drar handen genom sitt svarta hår som lockar sig i nacken. Elias vill vara tuff och känslokall, men jag vet att han är det raraste som finns och det är bara en hopplös fasad som han försöker ha. Varför vet jag egentligen inte, det bara är sån han är eller vill vara. Dock kan han vara så otroligt envis att jag ibland vill lägga mig ner och skrika av frustration, och han är inte direkt någon med stort ordförråd.

”Kommer du någon gång eller?” Elias ställer sig vid fönstret och jag snarare tyder hans läppar än hör genom glaset vad han säger.

Jag nickar kort och Elias skriver med hjälp av fingret i imman från hans varma andedräkt ett kort, spegelvänt ”nu”. Jag räcker ut tungan åt honom och trycker mig med stor kraft mot dörren. Den är så tung att den egentligen inte behöver låsas, och det är sällan den faktiskt är det. Jag har inte ens koll på i vilken jeansficka jag nyckeln i.

Jag slänger upp min slitna bruna ryggsäck på axeln och får småspringa ikapp honom. Han har så långa ben jämfört med mig och när han väl har bråttom, då är det tempo som gäller.

”Kan du inte vänta?” tigger jag med andan i halsen. Jag kan se på Elias axlar hur han suckar, men stannar och väntar in mig.

”Tack” mumlar jag när jag kommer ikapp honom.

När jag traskar genom snön och fläckar ner och sparkar på snöklumpar med mina kängor studerar jag omgivningen. Betong, betong, och betong. Gråa hus som sträcker sig upp mot en lika grå himmel och runt omkring, några gamla bilar som rullar fram med skramlande, bullrande ljud.

En ung mamma kämpar förbi med en unge i vagnen och släpandes efter i en blå pulka sitter en annan unge och sjunger för sig själv med jollrande glad röst.

Egentligen trivs jag här, det är ju knappast så att det finns något som är bättre. Inte för att detta är det bästa du kan få, det hoppas jag verkligen inte, men jag tvivlar på att jag och Elias har turen att stöta på något ställe som är bättre för oss, mer rättvist.
Staden 30 mil bort är inte mer hemma än här, och jag kommer inte hitta fler vänner eller vara en bättre människa där.

Men Elias är en sån optimist ibland, har han fått reda för sig att något är bättre då kommer hela hans liv förändras och bli bättre. Om han har fått igång hoppet blir det som en lavin, en snöboll som rusar ner för en backe och blir bara större och större och rullar snabbare och snabbare tills den exploderar i en frontalkrock.

Och det är alltid jag som får ta emot hans besvikelse och ilska när hans hopp dör ut, och det är alltid jag som inte höll tillräckligt hårt, jag som var för svag eller för långsam.

Detta är första gången Elias ska rymma med mig. Vi rymde en gång när vi var små, till den lilla skogen bakom lekplatsen. Vi hade med oss muffins och saft då.

Nu är det på riktigt, Elias har köpt biljetter och sparat pengar i evigheter och planerat allt. Han är ivrig och lycklig, samtidigt spänd och nervös.

Jag själv vet ju inte vad jag ska känna. Jag hatar eller älskar inte, bara finns och knappt det. Men Elias lovade att aldrig lämna mig ensam med pappa och hans för många glas rödvin och raspiga, sluddrande röst. Eller med mammas likgiltiga tomma blick som en gång brukade vara fylld av känslor som nästan vällde över. Nu låser hon in sig i sovrummet.

Så nu står jag tätt bakom Elias på flygplatsen och väntar på en känsla som aldrig kommer. Jag kan höra mitt hjärta bulta, slå runt blodet genom kroppen och söker med blicken efter något att titta på, något som betyder något.

”Jag sa att jag skulle ta oss härifrån” mumlar Elias mjukt och drar mig intill sig. Jag lutar huvudet mot hans axel och sluter ögonen och tänker på att vi är fortfarande kvar, inte borta än.

Jag väntar fortfarande på känslan som aldrig tycks komma, jag vet inte ens vad det är för känsla jag väntar på.

Jag drar in Elias doft, rök och coca cola tillsammans med det där egna som alla personer har. Det här känns som hemma för mig, Elias.

”Du ska se att allt blir bra nu” säger han och jag hör att han ler.

Det har varit ett jobbigt år, men vi försöker igen.