Detta är kort och gott Napoleon Beazleys sista ord, innan han avrättades, 25 år gammal för ett mord som han begick som 17 åring på en 63 årig man år 1994. Jag hoppas ni läser dem.
Ja, man kan säga en hel del om mord, en hel del om brott och saknad, och ilska, sorg, hat, ångest, lättnad. Och allt kan vara fel, vilket det är, jag säger inget annat. Men jag tål inte dödsstraff.
Jag vet inte om det är ironiskt, eller bra, eller kanske hemskt att den man som sätter ord på mina tankar har själv fått avrättats. Och så kallar vi dom för kallblodiga mördare, men vem är det som spänner fast folk på britsar och injicerar dödliga mängder gift i deras vener? Är det bara jag som anser att båda är brott?
Att läsa de avrättades sista ord gör mig väldigt upprörd, jag är inte blödig men detta gör mig ledsen. På riktigt, ledsen. Liksom räcker det inte med att folk dör ändå? I olyckor, sjukdomar, självmord, mord? Ska man avrätta människor som djur och säga att det är rätt?
Mord är inte rätt. Och då ska vi inte låtsas att vi är Gud och har rätten att ta andras liv och öde i egna händer.
Jag tycker det är så fel som det kan bli. Jag hatar att det är så här.
Jag hatar att den senaste avrättningen i Texas skedde den 21 juni 2011 på 32 årig man, 19 när mordet begicks.
Han var långt ifrån oskyldig, det var ett dubbelmord och jag ska då rakt inte försvara hans brott.
Jag vill bara förstå hur man kan avrätta en person och kalla det rättvisa via lagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar