+ min hemstad.

Jag kan höra det rytmiska ljudet inom mig, det pumpas runt tillsammans med mitt blod och försöker bli en del av mig. Men jag hör inte hemma här bland all betong. Jag vill kunna ta på tystnaden, kännas dess tyngd på mina axlar och jag vill andas frisk luft. Betongen kväver mig.

Med blinda ögon ser jag hur folk skyndar förbi, deras ben slår som trumpinnar runt omkring mig och mängder av klackskor klapprar högt.

Det känns nästan som när man har lock för öronen, allt blir dovt och det enda som hörs är ett eko av alla ljud. Mina hjärtslag blandar sig i ekot och blir ett av tusentals slag.

Jag undrar om det är såhär hjärtats sång låter. Som en tung rytm som inte går att skilja från mängden. Undra vad mitt hjärta sjunger om?

Tusen önskningar kan inte ta mig härifrån.