+ min första kärlek

När jag var liten ville jag verkligen, verkligen bli en sköldpadda (jag vet, jag vet.) Alla andra skulle bli delfinskötare, eller kanske brandmän och bagare. Jag brydde mig inte så mycket om andra, när jag var tre år och upptagen med att krypa runt på mage. Långsamt skulle det gå, som en riktig sköldpadda.

Jag vet inte varför just sköldpadda. Kanske för att havssköldpaddan var ett av de första vilda djuren jag såg, kanske saker bara blir som det blir ibland. Nej, jag vet inte. Barn prioriterar bra mycket bättre än vuxna i allafall, för vem vill egentligen bli ekonom eller kassörska?

Nu för tiden har jag insett att jag aldrig blir sköldpadda, ärligt talat var barnversionen av mig otroligt besviken. Ni vet, det svider ganska ordentligt när drömmar krossas. 

Sköldpaddor är orörda och vackra, svävar fram och har kloka ögon. De (ni vet, folk som säger saker) brukar ju prata om att man aldrig glömmer sin första äkta kärlek, tänk vad sant det kan vara.

Så medan alla letar efter den där pojken eller flickan så försöker jag övertala mamma till att låta mig få en egen sköldpadda.

(nu i efterhand undrar jag hur delfinerna skulle räcka till alla småflickor.)